torsdag 31 mars 2016

Gränstankar på spårvagnen

När jag var liten undrade jag vad som låg mellan alla orter på kartan. Jag var bekymrad över att jag inte förstod om Göteborg låg i Västergötland eller Bohuslän, för hur skulle det kunna ligga i båda? Jag undrade om det gick att se gränsen i marken där ett land tog slut och där ett land började. Hur smal var den linjen och vem ägde den linjen? Står det vakter på de linjerna. Så en vet liksom. Så att en inte bara råkar gå in i ett annat land. Det kunde ju få förödande konsekvenser, tänkte jag när jag var liten.  Jag hade visserligen inte formulerat vad de konsekvenserna skulle vara, men nåt måste ju hända. En kan väl inte promenera runt hur som helst. Jag hade hört något om pass. Jag hade ju aldrig rest.
Är det konstigt. Tänker jag nu. Vi lär oss att världen är uppdelad. Ditt och mitt. Min kommun, min stad, mitt län, mitt landskap, mitt land. Här där jag bor och det var viktigt att veta vad varje del av landet hette och att det inte är där jag bor. Viktigt att veta var gränserna går. Och sen finns det en massa andra länder också. Jag såg det på kartor, linjer överallt. Så många linjer. Och det var oerhört viktigt att det blev rätt. Och jag, som vanlig arbetarklass-unge med en familj som inte reste, som där med ofta var ensam om att aldrig rest utomlands fick aldrig se att de där linjerna gick att ta sig över. Det var främmande. Det var mystik. Kort sagt, det var överhuvudtaget inte greppbart.

I skolan när jag var liten lärde jag mig att världen är uppdelad. Och jag tyckte det var orättvist att det var så olika stora bitar. Jag lärde mig att kartan visar vad som är vad med hjälp av linjer. Att en behöver visa vem en är och var en är ifrån för att ta sig över dessa linjer. Jag visste inte om en kunde bli nekad att fortsätta. Jag visste inte om det stod en vakt där och bedömde person efter person. Jag visste bara att det nog inte bara var att promenera iväg. Någon konsekvens måste det ju få. Eller? Och vad händer om jag aldrig kommer tillbaka?

När jag var liten så undrade jag vad namnet på mellanrummen mellan städerna hette. Jag lärde mig nästa alla världens flaggor utantill. Jag hade respekt för gränserna för jag trodde att jag är ämnad att stanna där jag är, var sak på sin plats. Om en åker bort måste en komma tillbaka förr eller senare. I skolan lärde jag mig att det är viktigt att veta skillnaden på land och land och vart gränserna går.

När jag var liten lärde jag mig i skolan, att det är viktigt att veta var strecken går på kartan. Och jag tänkte att då måste jag ju veta var de går i verkligheten också. Tänk om jag skulle råka gå över ett streck utan att veta om det.

När jag var liten så tänkte inte skolan på att lära mig vad gränser innebär. Varför de finns egentligen. Och hur människor på olika sätt tar sig över dem, och om det kan få några konsekvenser.
Det lämnade de till min fantasi.

Med vänlig hälsning,
Emelies hjärna under en spårvagnstur. 

måndag 28 mars 2016

Tidsångest

Tidsångest är som det är. Som det står. Ångest över tid. I detta och de flesta av mina fall handlar det om tid som går/gått/kommer gå. Inte om tid som står still. För mig framkallar tid som står still inte mer än tristess i värsta fall.
När jag tänket på tiden som går just nu kan jag känna mig ångestfylld.
När jag tänker på den tid som gått, flera år, kan jag känna mig ångestfylld.
När jag tänker på den tid som kommer, den som kommer att gå i framtiden kan jag känna mig ångestfylld.
Och det hela är förknippat med mitt liv. Inte så mycket tid i allmänhet (det tillhör mer den existentiella ångesten, en helt annan historia) utan tiden som jag har rört vid, som jag rör vid eller kommer ett röra vid.

Gällande tiden som går just nu ställer jag mig de ångestframkallande frågorna: Tar jag ut det mesta jag kan av dagarna? Lever jag fullt ut? Blundar jag mig genom dagarna? Ser jag till att ta vara på den utbildningen jag går? Låter jag mig distraheras för mycket? Osv osv

Gällande tiden som gått går tankarna mer åt det här hållet: Jag är f*ing 24 år! Var har jag varit sedan jag var 12?! Mina minnen är en enda röra, en färdigblandad smet som jäser till ångest och jag minns inte vilka ingredienser jag hade i. Ibland tappar jag uppfattningen och förståelsen kring om min historia finns, tittar bak på en väg lika flyktig som vinden. Eller på en vägg, med en massa bilder, bilder som blir som drömmar och jag börjar tvivla på om jag verkligen har upphovsrätten.

Gällande tiden som komma skall är det åter mest frågor: Hur ska jag veta var jag är på väg? Vad jag vill? Var jag står? Och framför allt hur ska jag orka? Jag kan inte se mitt framtida jag, jag kraschar alla drömmar med mina omöjliga hinder och konsekvenser. Och jag fokuserar på hindret eftersom jag inte har ett mål att fokusera på. Hur ska jag kunna vara här nu, när jag måste veta vart jag ska gå sen? Hur ska jag kunna fokusera när jag måste bygga mig ett liv? Hur ska jag kunna spela spelet när jag inte förstår vad det står i instruktionsboken och hur ska jag orka?

Tidsångest.
Vem sover
när jag är vaken?
Vem är vaknar upp
just som jag somnat?
Gör någon det jag inte gör
när jag gör det jag behöver?
Kommer jag tillslut att se
eller är jag dömd till ändlös natt?
Kommer jag tillslut förstå
eller är mina svar föralltid på andra sidan?

Tiden går
när jag står kvar
Klockorna slår
och jag låter mig bli slagen

Tillslut,
är det sista kapitlet
Hur finner jag ro
Liv
Utan att söka mig ifrån
den väntan

lördag 26 mars 2016

Relaterar

Tänkte att det var dags för en dos Nalle Puh.
Mycket relaterbart.
Så väldigt relaterbart.

Puh
Ett meddelande med märkliga ord som jag inte kan läsa.

Nasse
Men puh du har svårt för de flesta ord.

Puh
Ja men speciellt de här märkliga orden.

-----------

Tiger
Men vad gör du här?

Ior
För långsam. Blev kvarglömd.

-----------

Puh
Jag är en björn med en mycket liten hjärna och långa ord besvärar mig.

-----------

Puh
Nånsin haft en sån där dag då du bara inte kan få till det Ior?

Ior
Japp jag vet.

-----------

Puh
Är du glad nu Ior?

Ior
Nä. Men jag gillar verkligen den här nya svansen.

måndag 21 mars 2016

Vägval

Irrar
Virrar
Vilket håll
Vilken väg
Vill ha kontroll
Spring!
Jag springer
Utan riktning
Tid som vatten
Mitt i natten
Svart och rinner
Genom mina händer
Vänder
Vänder om
Och ut och in
På hela mig
Nej!
Jag vill inte se
Kan inte le
Kontroll
Obefintlig
Vad spelar det för roll
Vilken väg
Vilka val
Kval
Skakar mig
I grunden
Bunden
Vid livet
Endast döden
Tas för givet
Spring!
Jag springer
Irrar
Virrar
Vilket håll
Vilken väg
Stirrar
På skylten
Och jag
Kan inte läsa...

Is this the right way?
Is this the only way left?
Nymålat.
Nu på vägg.

fredag 18 mars 2016

Hej från andra sidan.

Andra sidan av vadå kanske du undrar? Då kan jag meddela att det undrar jag också. Det känns bara så längesedan att jag bör vara på andra sidan av någonting. Vad än det nu kunde vara..

Jag har varit så utom- och inom mig att jag knappt vet var jag är. Nu. Snurrar, irrar virrar. Upp och ner, hit och dit, fram och bak, in och ut. Alla riktningar. Alla håll.

Vänder vrider men just nu, är en positiv målbild svår att frambringa. Jag är lite rädd för världen. Lite ledsen i själen. Och lite irriterad på... mycket. Irritation är ilska. Ilska är den sekundära känslan. Därför riktas den överallt, eftersom den tagit platsen de andra känslorna skulle haft om jag tillåtit dem. Finnas.

Hur som helst. Jag kan bli liksom trött på mig själv. På min jävla självmedvetenhet. På mitt analyserande och existentiella kaos. Jag vet så mycket om mig själv att det slår över till att jag inte vet någonting. Jag blir paralyserad av min egen existens.

Då kan det vara bra att göra något helt annat. Men det gör jag inte. Så ofta.
Det är när en behöver gå mot känslan som mest som det är som svårast. I depressionens skugga är meningen obefintlig. Orimlig. Värdelös.
Gå. Mot. Den. Känslan.
Gå. Mot. Den. Tanken.
Hur
Nu
Bara
Stå
Kvar.
Eller gå.
Leva