torsdag 21 april 2016

My fucking day

My fucking day, because it has been a fucking fucked up day.

Morgon och jag känner, det här kan sluta illa. Det har kan leda till kaos, katastrof, kollaps.
Dag och jag tänker, hur länge kan min gestalt vara jag om jag inte är i den. Utan någon annanstans. Eller hur ska jag göra för att orka vara i den
Sedan, skoldagen är slut. Utan en enda katastrof (!) Nu kryper ångesten under skinnet och det stramar. Så jag sätter mig lite innan jag går ner till bussen och ansluter mig till ett gäng främlingar. Jag träffar en katt som gör mig lite lugnare. Så, nu går jag. Med 95% fokus i telefonen för att undvika att se och möta. Så står jag över på hållplatsen. Riktning neråt.
Bussen kommer och BAM the socially awkward me strikes again. För där ser jag någon som gör mig glad att se, för hen har varit snäll mot mig. Jag ser min chans till positiv energi eftersom jag tyckt att denna person utstrålar sådan ganska ofta. Så jag går fram och säger "Hej, jag såg dig inte..." för jag har hört/sett att så kan en säga om en verkar ha varit på samma plats som personen en stund utan att se varann. Det är en iakttagelse jag gjort och kopierade den rakt av, eftersom mina egna sociala skills är smått begränsade. Men det blev inte alls som jag tänkt mig. Det blev något kommunikationsfel. Och jag fick en blick som kunde ha sagt, "vilken planet kommer du ifrån" om den hade talat för sig själv. Haltande försökte jag förklara, på typ två sekunder. Sen var hen borta. Långt borta. Jag hann inte ens reagera utan satte mig på ett säte och har vidare ingen aning om vem det var jag träffade. Det var någon annan. Någon jag aldrig träffat förut. Och min ångest avtog inte.

söndag 17 april 2016

Princess Sane

Jag råkar ju vara, inte den mest briljanta i språket engelska. Vilket får mig att försynt varna för eventuella språkmissar i följande text. För självklart måste jag ju nödvändigtvis skriva på engelska trots detta. Hur som helst.

Det här är Princess Sane.
Hon är en överlevare.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

The only way to stay sane
The only way to stay
She said
I am the Princess
of the sane people
Who lives in this
insane world

My people,
This is the only way
The only way to stay -
Sane
Be brave
Or you will fade away
Like the tears on your cheek

-Princess Sane

onsdag 13 april 2016

Spegel spegel

Jag känner mig provocerad
Av att de gör exakt de (socialt oaccepterade) rörelserna på en scen, det är konst och bra
som jag gör bakom låsta dörrar för att överleva och skydda andra

Jag känner mig rånad
På de där rörelserna som jag hämmat för att låta dem bara finnas i hemlighet, nu är det som om allt varit för jäves

Jag känner mig avundsjuk
För att de kunde göra de där rörelserna och bli hyllade, medan jag skulle hamnat på psyk

Jag känner mig avklädd
För att de tog mitt inre och satte det på scenen

Jag känner mig förrådd
För jag var med och applåderade

Jag känner mig överdriven
Eftersom mina rörelser platsar på scenen

Jag känner mig påhittad
Också för att mina rörelser platsar på scenen, och just för att det endast är där de platsar.

Jag känner mig grundlurad
När jag förstår att mina rörelser inte bara är mina

Jag känner mig alltigenom sviken
För att de log sedan, medan jag gick hem och gjorde samma rörelser som dem men för att överleva. Bakom låsta dörrar. Och när jag var klar var det ingen som sa till mig att jag var bra. Jag går och lägger mig istället. Och ler inte,
inte en enda gång.

tisdag 12 april 2016

Congratulations. You made it through another year.

Det känns mer mer mer... passande att säga. Egentligen.

Grattis.
Du klarade dig igenom ett år till.
Du överlevde ett år till.

Att fylla år är nu mera för mig ett underligt fenomen. Ju mer jag tänker på det. Och innebörden känns mer och mer som ovan skrivna grattishälsning. För det är lite så jag upplever det.

Det handlar inte om att fylla år, om åren i sig. Om summan. Det handlar om att du lever. Och att du överlevt. Jag har överlevt i 24 år nu. Det betyder för den sakens skull inte att var dag måste vara en kamp i sig,  även om jag upplevt att det varit så i många, långa perioder. Våra liv ser olika ut. För mig är det inte självklart att var och en vill/kan leva bara för att en råkar ha fått ett liv. För mig är levandet i sig en bedrift lika mycket som en kan säga att det är en "gåva".

Jag inser att detta kan få en negativ klang när en läser det. Men det är inte alls så jag känner det. Det handlar om att inte ta för givet. Om att inte bagatellisera livet. Det är en kamp för många. Det är många som förlorar den kampen men vi är också många som vinner. Och vi är många som då och då behöver övertyga oss om att det är värt besväret. Smärtan och våndan.

Så jag önskar alla dagens födelsedagsbarn Grattis!
Du klarade dig igenom ett år till.
Jag önskar er lycka till på färden mot nästa anhalt. Vad det än må vara.

(Här skulle jag velat ha en bild som jag har i huvudet, men jag orkar inte rita den nu, kanske kommer den vid ett senare tillfälle.
Håll till godo med denna istället.)