onsdag 13 april 2016

Spegel spegel

Jag känner mig provocerad
Av att de gör exakt de (socialt oaccepterade) rörelserna på en scen, det är konst och bra
som jag gör bakom låsta dörrar för att överleva och skydda andra

Jag känner mig rånad
På de där rörelserna som jag hämmat för att låta dem bara finnas i hemlighet, nu är det som om allt varit för jäves

Jag känner mig avundsjuk
För att de kunde göra de där rörelserna och bli hyllade, medan jag skulle hamnat på psyk

Jag känner mig avklädd
För att de tog mitt inre och satte det på scenen

Jag känner mig förrådd
För jag var med och applåderade

Jag känner mig överdriven
Eftersom mina rörelser platsar på scenen

Jag känner mig påhittad
Också för att mina rörelser platsar på scenen, och just för att det endast är där de platsar.

Jag känner mig grundlurad
När jag förstår att mina rörelser inte bara är mina

Jag känner mig alltigenom sviken
För att de log sedan, medan jag gick hem och gjorde samma rörelser som dem men för att överleva. Bakom låsta dörrar. Och när jag var klar var det ingen som sa till mig att jag var bra. Jag går och lägger mig istället. Och ler inte,
inte en enda gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar