tisdag 31 maj 2016

Det magiska landet mellan stolarna

Hej jag heter Emelie och jag bor i det magiska landet mellan stolarna. Det har inget namn detta land utan har uppkallats  efter sin position. Trots detta så kan detta land ligga var som helst när som helst och på flera platser samtidigt. Det är det som gör det magiskt. Något annat som också ger det sin magiska touch är faktumet att du aldrig behöver gå dit utan du bara hamnar där. Vare sig du vill det eller inte. Vissa tenderar att hamna där oftare än andra. Jag är en av dem. Jag är dess lokalbefolkning. Att ta sig härifrån är svårare än att ta sig in kan jag tycka. Men det beror nog på av vilken anledning du sändes hit. Vi har faktiskt en hel del turister också. Trots det har jag inte träffat på någon som åkt hit frivilligt. De hade ingen aning om att det var hit de var påväg. Så de är inte så värst trevliga att tala med i allmänhet. Det finns inte någon som trivs här. I varje fall så har inte jag träffat på någon än.
Att jag är lokalbefolkning här är inte så konstigt. En kan nästan säga att jag till och med föddes här. Så mycket urinvånare är jag. Som litet barn reste jag dock runt utanför detta land. Men när jag började skolan så flyttade jag tillbaka. Sedan dess har har jag bara varit på semesterresor utanför. Men som sagt, det är inte lätt att ta sig ut. Det sker ungefär lika slumpmässigt som förflyttningen hit. Ju äldre jag blivit, ju svårare har det blivit att få se en skymt av omvärlden. Det har, så att säga, rullat på.

Jag är för gammal för det ena och för ung för det andra.
Jag är för frisk för det ena och för sjuk för det andra.
Jag är för högfungerande för det ena och för funktionsnedsatt för det andra.
Jag är för stark för det ena och för hjälplös för det andra.
Jag är för smart för det ena och för dum för det andra.
Jag är för självständig för det ena och för  beroende för det andra.

Detta har fått mer eller mindre katastofala konsekvenser. Det har orsakat kollossala problem. Det har kostat vidrigt mycket. Det har gjort mig till lokalbefolkning i landet mellan stolarna.
Så... ja, det är här jag bor. Du behöver inte känna att du behöver komma och hälsa på mig. Jag önskar inte någon upplevelsen av att befinna sig här.

Och du, du behöver heller inte påpeka när jag hamnat här, jag bor här, jag känner igen mig. Jag kan det här landet utan och innan. Jag är den av oss som först kommer att upptäcka vart det är jag har hamnat. Tro mig.

onsdag 25 maj 2016

Om du hade träffat mig...

Jag tog ett beslut att öppna mig. Det är inte så jävla lätt. Jag pratar, men vad vet du om mina ords värde egentligen?
Den information som du får av mig idag är mer än du kan begära. Men du väntar. Du verkar ändå vilja ha mer.
Då vill jag bara säga dig det att...

...om du hade träffat mig för fyra år sedan så hade jag bara gett dig en blick som skrek efter din hjälp och kanske en papperslapp där det stod "förlåt mig..."

...om du hade träffat mig för fem år sedan så hade jag inte tittat på dig och hela mitt väsen skulle förmedla uppgivenhet. När du vände mig ryggen skulle jag mumlat ett "jag orkar inte mer" in i sjalen som täckte min hals och min mun och hoppas att du ändå hörde mig. Att du ville rädda mig.

...om du hade träffat mig för sju år sedan så hade du inte fått ett ord ur mig. Du hade inte nått mig. Du hade kunnat stånga dig blodig på samma sätt som jag men vi hade ändå varit i parallella världar. Du skulle känna dig maktlös.

...om du hade träffat mig för nio år sedan så hade du möjligtvis haft en liten chans att komma innanför min mur men där skulle det finnas en glasskiva. Du hade fått skrika för att jag skulle höra. Jag hade möjligtvis viskat tillbaka "jag vet inte vad det är för fel på mig, jag är bara inte som dem, och jag kan inte"

...om du hade träffat mig för elva år sedan hade jag ljugit för dig. Jag hade sagt att allt var bra samtidigt som jag långsamt skulle glida ur din kontroll så tyst, så omärkbart att du inte skulle märka något förän jag var alldeles för långt borta för att du någonsing skulle kunna göra något åt det.

Vad jag berättar för dig idag är mer än du någonsin kunnat få. Det är mer än du kan begära. Jag ber dig att inte vänta på mer. Ställ gärna frågor, men om du väntar på mer, om du inte nöjer dig med den informationen som jag lämnar ut så kommer jag tillslut, att börja om igen. Och jag vill verkligen inte det.

tisdag 17 maj 2016

1 2 3 4 repeat

Om och om igen
Ett litet gruskorn till
Har fastnat i mitt hjärta
Skaver
Såren svider
Infekteras vid varje minne
Och inga plåster i världen
Fäster där inne

torsdag 12 maj 2016

Näsblod, hat och fula tankar samt allt annat skit som ligger ivägen

Jag tänker mig att det är en direkt följd av stressen och tröttheten som jag blödde en mindre sjö näsblod både häromdagen och idag. Jag tänker att det är en direkt följd av människors okunskap och försök att överleva som hatet väller över alla orimliga gränser. Jag tänker att det är en direkt följd av samhällets normer och ideal som det fula tankarna eskalerar.

Att rita kan hjälpa. Att rita blod kan lätta på trycket. Att skriva kan hjälpa. Att skriva vad samhället indirekt säger kan lätta på trycket.

Du är på sannolika skäl
Väl
Misstänkt
För mordet
På dig själv
För det ska du straffas
För det ska du lida
Det ska svida
För du är inte helt
Så som en ska
Skriker och har dig
I hemlighet
Jag vet
Du kan inte dölja det för mig
Du kan inte springa
Hur ska du då hinna
De springer ifrån
Deras fotspår är hån
Och du har aldrig känt känslan
En känsla att vinna
Och du
Du förbannar den mark som du tar
Du tar mark och förbannade rötter
Hur värdelösa är dina egna fötter
Intet hjälper
Du lär dig nytt
Då är världen som förbytt
Och inga förändringar är tillåtna
Du vet
Men jag har inget val
Du vet nu
Men jag bara viskar orden
Alla borden
Och varför du måste gå
Och aldrig vända
Låt det hända
Förlåt
Jag gör mitt jobb
Bunden till en skriven mall
Fall, fall
Framför tronen jag besitter
En obetydlig del
Du
Och inte mitt fel
Leta inte mig
Jag finns alltid över dig
Står på dina ben
När du är sen
Stoppar knivar i din rygg
Så fort som du är trygg
Knuffar dig den sista biten
När du faller ner i skiten
Beroendet av mig
Gör att jag kan håna dig
Så djupt
Så förnedrande
Ditt huvud i sanden
Och jag vann den
Din självaktning
Och du har aldrig
Aldrig varit
Så vacker