söndag 12 juni 2016

Det är på nätterna ångesten jagar

Fyra nätter i rad har jag nu drömt skolrelaterade mardrömmar. Ibland fler än en per natt.

Allt ifrån återskapande av de påtvingade privata engelskalektionerna i högstadiet till utfrysning av lärare, bli utslängd, återfall i skolan, lärare som suckar, tröttnar, undviker. Listan görs lång. Och var och en av dessa mornar har jag vaknat med ett hårt tryck över mitt bröst, svårt att andas och en känsla av att vara oönskad. Tidskrävande. Jobbig. Problematisk.

Det är i drömmarna vårt undermedvetna bearbetar. Processar. Och skruvar till vår vardag. Några varv för långt.
Ett par steg över min gräns de senaste nätterna. Äktheten i drömmarna är alltför överväldigande. Känslan av förakt sitter i och jag är tröttare på morgonen än jag var kvällen innan.

Hur hanterar jag då detta.
Inte alls faktiskt.
Jag är lite rädd för att sova, ett självförakt vill slå rot, jag är utmattad och dagarna är svåra.

Kanske är det så, att det finns en anledning just nu att ta sig en extra titt i den där backspegeln som är riktad mot min skoltid. Under kontrollerade former givetvis. Kanske är det så, att nu är tid. Att jag för eller senare måste bearbeta det som varit och att förr eller senare är ungefär nu.

Hur kan jag förstå barnet som tappade greppet om sin skolgång och gick in i sig själv? Hur kan jag förstå lärarna som tappade greppet om ett barn som gick vilse så tyst att de ingenting märkte? Hur kan jag förstå missförstånden och den eviga vägen som alltid ledde tillbaka mellan stolarna?
Hur kan jag förstå ungdomen som släppte taget om sig själv och levde genom andra? Hur kan jag förstå lärarna som släppte taget om en ungdom som kom att bli för dem en övermäktig uppgift? Hur kan jag förstå hur fel det blivit när det skulle bli rätt och hur länge det kunde vara så?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar