söndag 12 juni 2016

Vad tittar ni på? Gå med istället.

Det är en underlig upplevelse, att gå i en prideparad. Tycker jag.
Jag vet inte vad de tycker som går, till exempel för att visa att deras förening minsann stöttar pride. Eller de som sjunger/dansar/spelar sig fram. Eller de föreningar eller partier som samtidigt som de går, på något sätt ändå är mer av vad de står för i allmänhet, än vad de står för i just den här kontexten. Vilket är helt förståeligt.
Jag tänker mig att de är glada. Det ser så ut i alla fall. Och jag kan hålla med om att det är glädjande att vi har den här möjligheten, att få gå i en parad som står för fri kärlek och sexualitet.
Det är väl fantastiskt, är det inte?

Jag går inte med där för att synas. Jag går inte med där för att fira något. Jag går inte med där för att jag tycker att det är en kul grej. Jag går inte med där för att du ska titta på mig och le och känna dig stolt över att bo i ett land där sådana som jag inte avrättas, buras in eller klassas som sjuka. 

I år, var jag nära att banga pga SÅ mycket folk. Men jag tog mig dit. Vi gick, med skyltar som sa något om vår anledning att befinna oss just där just då, bland alla dessa människor.

Skyltarna sa:
"Vi existerar imorgon också"
"Det här är inget nöje. Vad tittar ni på? Gå med istället"

Det är ingen förbipasserande cirkus eller karnevalparad det här. Det är ett medel i kampen mot heteronormen. Mot cisnormen.
Längs med hela paradvägen står människor. Och tittar på oss.
Vad tittar de på? Jag förstår inte alls vad det är de tittar på.

Och jag känner mig som "en såndär" mer än någonsin annars.

Jag log bara de gånger någon i mitt sällskap sa något roligt.
För att, för mig, så är inte detta en rolig tillställning

Jag vet inte om det är så att de som inte är normbrytande på det här området kanske har roligast.
Som flata tycker jag inte alls att det finns ett nöje i att gå en sånhär parad. Det handlar om ren och skär rätt att få existera, oavsett.
Och inte bara idag.
Men det är idag och endast idag vi får stå upp för vår kärlek.
Det är idag och endast idag vi får gå längs en utstakad väg omgivna av polisen.
Det är idag och endast idag vi finns.
Sedan går vi tillbaka till våra respektive liv i tystnad och lever våra normbrytande liv i vardagen där varje synligt tecken på vem vi älskar kan vara anledning för någon att kränka och/eller misshandla oss.

Jag behöver få finnas varje dag.
Inte bara en vecka om året.

Lite så känner jag idag.

Nu är min flagga i regnbågens färger hemma igen. Där den sitter 364,5 dagar om året.
Den är ett par år nu. Den vet att den betyder. Att den är viktig. Att den behövs. Att den är vacker.
Den sitter där på sin plats och påminner mig, varje dag, om att den är en bit av mig och att jag är en bit av den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar