måndag 25 juli 2016

utomhus del III

Och sist. Två bilder från olika dagar. Samt resultatet som blir av att vara ute i sol när en har solkänslig hud. Jag är inte speciellt stolt över att jag gömmer det varje år. 
Mer stolt över att jag faktiskt tar mig ut.





Nu är jag varm och har lyckats skaffa mig några små värmeblåsor över bröstet och på armarna. 
Jag tror jag behöver öka solskyddsfaktorn. 
Men hey, det blev sommar tillslut.
Trots allt.

utomhus del II

Och så var det en sväng till Kalmar. 
Dock utan kamera. 
Bara telefon.
Och bara en stund, sedan tog värmen över.
Men fint är det. 


utomhus del I

Förr hade jag min kamera med mig vart jag gick. jag fotade allt som fotas kunde. Nu, ja... nu blir det mest mobilen, och inte ens den är jag så aktiv med. Kameraalbumet på telefonen består i 90% bilder på Lo 9% mina alster och den sista procenten är övrigt. Men det handlar också om att jag tagit en paus från att se världen genom en kamera. Jag försöker uppleva i stunden. Fota med mitt minne. Vara i stunden och bara veta att jag är här och nu.

Men visst var det oerhört roligt när jag för ett litet tag sedan beslutade mig för att gå ut på en fotopromenad. Det resulterade i två timmars strövande med kameran runt halsen. Jag mindes hur mycket jag gillar att krypa, sträcka, böja för att få en bild. Speciellt de där nära, skarp och suddig i ett. En hel värld på nära håll.


Här nedan är resultatet från min promenad
15 Juli.













































måndag 18 juli 2016

Och så kom det sig att mina händer födde underlig en liten novell

Klassfotot.

Det var en gång en nioårig flicka vars huvud var fyllt av frågor. Ibland frågade hon sig, varför är viss asfalt grå medan annan är svart? Eller, hur vet man att man är bästa vänner? Det skapas fler frågor i det lilla huvudet än vad det fanns svar. Just den här historien handlar inte om någon av alla dessa frågor. Just den här historien handlar om någonting som visserligen är, tyvärr, precis lika mänskligt. Den handlar om hat. Någonting hon kom att behöva gå i närkamp med på ett sätt hon aldrig kunnat föreställa sig.

Mona, som hon hetat sedan hon låg i mammas mage, verkade vara som vilken tredjeklassare som helst. Hennes familj kunde vittna om en envishet sällan skådad. Lärarna skulle utan en blinkning skriva under på att hon var både ambitiös och kamratlig. Var och en av de vuxna i hennes närhet skulle samstämmigt kunna intyga att Mona var en ärlighetens väktare som aldrig deltog i några hyss eller dumheter. Hon var inte tjejen som tog täten, hördes mest eller hade sista ordet. Utifrån såg hon ut precis som en i mängden.

Det var höst och endast några få löv grep ännu krampaktigt fast vid de bleka grenarna. Mona hade inte långt till skolan. Det tog bara ungefär sex minuter att gå dit och fem minuter att gå hem, för hemåt då var det nerförsbacke hela vägen. Just den här dagen var det soligt så om det inte varit för de oändliga mängder löv som låg utspridda som en brungul heltäckningsmatta över marken så skulle en kunna tro att det var vår i luften. Löven under henne prasslade välljudande när hon trampade på dem och hon nynnade på en påhittad melodi som verkade passande. När hon passerat sista huset som skymde vyn mot skolan kunde hon se fler ryggsäcksbeklädda barn promenerandes mot den byggnad när de tillbringar den största delen av sin vakna tid. Hon ser många gå två och två, fnittrande, pratandes, knuffande. Allt för att bygga upp den sociala plattformen på vilken de sedan kunde stå någorlunda stabilt, skapa relationer och stärka band.

I Monas klass hade de precis börjat läsa engelska. De hade fått göra varsin egen bok av tjocka, färgglada papper. I boken skulle de rita, skriva och klistra in uppgifter som de skulle få på lektionerna. Monas bok var mossgrön på utsidan och mitt på satt en bild av henne själv som fröken klippt ut från ett klassfoto. Alla fick också en pratbubbla utklippt i vitt papper som klistrades på strax ovanför det lilla porträttet. I pratbubblan hade Mona skrivit med sina finaste bokstäver "My English Book".
Den här dagen skulle de leka "Simon says" och prata om vad de olika färgerna heter på engelska. Alla i klassen stod redo i ett kluster av engagemang, nyfikenhet och tävlingsinstinkt. Det där sista gjorde Mona orolig. "Simon says" var en lek där en kunde åka ut. Leken fungerade så att fröken sa olika saker som skulle utföras, men det gällde att lyssna noga. Om fröken sa touch something yellow då skulle du INTE göra det, men om hon sa Simon says touch something yellow DÅ skulle du göra det. Om du ändå gjorde det fröken sa utan att hon sa "Simon says" först, då åkte du ut och skulle få sätta dig vid din bänk tills omgången var över, detsamma gällde den som sist utförde det som Simon sa att du skulle göra, om det gick att avgöra vem som var sist förstås. 
Mona blev jättenervös, hon ville inte åka ut först men alla klasskompisar var så snabba. Tänk om hon inte förstod vad fröken sa, då skulle hon helt säkert hamna sist, åka ut och sitta där i sin bänk och skämmas medan de andra sprang runt i klassrummet och nuddade dörrar, låg på golvet, satt på en bänk eller höll i någonting blått. 
"Simon says touch your nose" sa fröken. 
Mona pustade ut, det visste hon ju vad det var, och inte behövde hon springa runt och knuffas med de andra för att inte komma sist heller. Fröken fortsatte
"Good, Simon says stand on one leg" 
"Stand on two legs"
Det ryckte till i Monas ben men så kom hon på att fröken inte sagt "Simon says" hon tittade runt i klassrummet, alla hade klarat testet. Fröken fortsatte
"Simon says stand on two legs"
"Simon says jump"
Det här gick ju bra, Mona log för sig själv.
"Åh vad ni är bra, det går inte att avgöra vem som är sist, vi fortsätter och så gör vi det lite svårare. Är ni med?"  
Hela klassen nickade fokuserat.
"Simon says touch a window"
Monas hjärta slog ett extraslag när hon tog in hela klassen som snabbt som ögat började springa ner mot fönsterna, de som redan stod vid ett fönster sträckte bara ut handen med ett malligt flin. Mona däremot, var tvungen att ta sig över hela klassrummet. Hon började springa men blev knuffad åt både höger och vänster av sina klasskamrater, hon slog i sidan i en bänk, det gjorde ont med det hade hon inte tid att bry sig om just nu. Hon skyndade vidare men det hjälpte inte. Hon kom otvivelaktigt sist fram till fönsterna. 
"Tyvärr Mona, så var du sist, du får sätta dig ner så länge" sa fröken milt och Mona hasade fram till sin bänk och gled snabbt ner på stolen som om hon skulle kunna göra det obemärkt. Nu kunde resten av klassen andas ut, för nu visste de att de inte skulle bli den första som blev utslagen. Monas hjärta slog hårt i bröstkorgen, minst dubbelt så snabbt som det brukade. Så kändes det i alla fall.

När lekandet var över fick klassen massor av beröm, oj vad de kunde många ord och vad snabba de var! Men nu skulle det bli en lugnare aktivitet. Var och en blev tilldelad var sin färg och ett papper där alla färgerna stod på engelska i separata rutor. De skulle använda sina färgpennor och fylla i varje ruta med den färg som överensstämde med ordet i densamma. Sedan skulle de klippa ut en stor ballong ur ett papper. 
"Färglägg den i den färg som du fick av mig och skriv namnet på färgen på engelska. Gör likadant på baksidan av ballongen så ska jag hänga upp dem på våra fönster sedan. Då kan ni se vad det står både när ni är utanför och här inne i klassrummet." sa fröken och ställde fram en burk med tuschpennor på katedern.
Mona var duktig på färger så hon kunde fylla i rutorna ganska snabbt. Hon kunde redan några innan de lärde sig dem i skolan, det svåra var att stava dem. När hon var klar med färgkartan började hon rita upp en ballong på ett papper, sedan gick hon fram till katedern och tog alla lila pennorna som fanns i burken med tuschpennor och började fylla i sin ballong. När hon var klar kollade hon noga på sin färgkarta för att få varje bokstav på rätt plats i ballongen. L I L A C. Lilac. Vid lektionens slut la alla sina ballonger på katedern och gick ut på rast.  

Solen sken fortfarande när dörrarna slogs upp och en stor hop av elever spreds ut över skolgården i små solsystem av interaktion. Var och en av grupperna hade en central stjärna, en ledare kring vilken alla de andra kretsade, närmre eller längre ifrån. Skolgården i sig kunde liknas vid en hel galax där planeter, stjärnor och svarta hål kretsade parallellt och omkring varandra. Mona kretsade oftast kring Antonia eller så var hon en ensam rymdsond liggandes i en stadig omloppsbana kring skolbyggnaden. Den här dagen var hon en sådan där rymdsond, stillsamt drivande. Det är helt okej att vara det ibland och därför så fortsatte hon med den sysselsättningen även när det blev dags för lunchrast. Diskret iakttagande, utan någon som helst förbindelse. Utan några som helst krav.

"Titta hon sätter upp dem nu" ropar Antonia glättigt och pekar bort mot klassrumsfönstret.
Det var bara tio minuter kvar av lunchen och Mona drev precis förbi Antonia och några andra. Inne i klassrummet stod fröken och tejpade upp pappersballonger i regnbågens alla färger. Mona väntade ivrigt på sin egen ballong. Där, där var den, men hon kände inte riktigt igen den. Det var någonting som inte stämde. Hon tog ett steg närmre och då såg hon. Fröken hade skrivit någonting, precis under hennes egna bokstäver. Hon bokstaverade inne i sitt huvud: p u r p l e. Purple stod det, inom en parentes. Det betyder också lila, det visste Mona, men varför sa inte fröken till henne att hon ville att båda namnen för lila skulle stå på ballongen? Nu var det ju inte bara hennes, nu stod frökens bokstäver på hennes ballong, och de var dessutom mycket finare och jämnare än hennes egna. Det syntes tydligt att det var tillagt av en vuxen. Mona sänkte huvudet, hon kände sig dumförklarad. Inte ens en så enkel uppgift kunde hon klara av utan att fröken behövde korrigera någonting.

Mona gick inåt. Tankarna snurrade i hennes huvud och en liten tår verkade trycka bakom hennes öga. Då var det säkrast att gå in, de började ju ändå snart. När hon stod och tog av sig skorna och bytte till sina innetofflor kom Liam ut från klassrummet, han gav henne en bekymrad blick. Liam var en kille i klassen som Mona pratade med ibland, eller det var mer han som pratade, Mona lyssnade mest och försökte sticka in ett leende, ett skratt eller en instämmande nickning där hon ansåg att det passade.
"Kom" sa Liam och vände in mot klassrummet igen. Eftersom ingen annan befann sig i kapprummet så antog Mona att det var henne han hade tilltalat, så hon smet in i klassrummet efter honom. Han stannade bara ett par meter in, framför materialskåpet. På skåpet hängde ett foto av klassen, Liam höjde fingret och pekade på bilden. 
"Kolla" sa han och förde fingret närmre för att peka på Mona. Det var bara det att det inte var så mycket Mona kvar på bilden. Där det tidigare synts ett blekt ansikte med rosiga kinder och ett dämpat, men ändock existerande leende, syntes nu ett endast ett vitt krafs. Ansiktet var skrapat, ja nästan helt bortskrapat från bilden. Mona stod bara och tittade en stund, hon kände ingenting. Då gick fröken förbi, hon hade just satt upp den sista ballongen och var på väg för att ringa in klassen till sista lektionen för dagen. 
"Titta" sa Liam och pekade återigen på klassfotot när fröken passerade. Fröken böjde sig ner och tittade på fotot. Hon ryggade snabbt tillbaka när hon såg det vita pappersskrapet över Monas ansikte.
"Vem har gjort det här!?" utstötte hon upprört och samtidigt föll den där lilla tåren, som suttit bakom Monas öga, ner för hennes kind. Hon torkade snabbt bort den med tröjärmen och ryckte lätt på axlarna till svar samtidigt som hon skakade på huvudet. Fröken plockade genast ner fotot och lade det med bilden nedvänd på bordet bakom sig. Sedan vände hon sig till Mona. Hon sjönk ned på huk och höll tag om hennes båda armar med sina mjuka händer. 
"Är du okej?" frågade hon och tittade intensivt på Mona. Mona insåg att fler tårar stod på kö i tårkanalerna och hon ansåg inte att de var välkomna, dessutom var hon lite sur på fröken för det där med ballongen, så hon svarade snabbt.
"Det är okej" och så ryckte hon åter igen på axlarna och drog till med ett litet leende för att bevisa det.
"Vet du vem som har gjord det?" frågade fröken. Hon tog en mikropaus medan hon letade efter Monas blick "Du kan berätta det för mig i så fall" 
Mona skakade på huvudet som en kombination av svar på frökens fråga och ett försök att skaka tårarna tillbaka dit där de kom ifrån. Hon ryckte på axlarna igen och sa tyst
"Jag vet inte"

Klassen var som klassen brukade vara efter lunchrasten. Konstant i någon form av rörelse. Det var som om leken i kropparna behövde rinna av dem, lite i taget. 
Lektionen började och ingenting i klassrummet gav intryck av att någonting utöver det vanliga hade hänt under lunchen. Fröken stod lutad mot katedern och blickade med en bekymmersam min ut över eleverna som var och en satt lutad över rutiga papper placerandes siffror över och under varandra inom ramarna för varje liten fyrkant. Både propert och tillfredsställande, tyckte Mona. Vart och ett tecken på sin plats. Rakt, tydligt, snyggt. Det var det bästa med mattematiken, själva räknetalen i sig var mindre trevliga. Ofta förvirrande och onödigt många tyckte hon. Idag flöt räknandet trots detta på ganska bra och hon tänkte inte alls på det där fotot medan hon förlorade sig i additionerna och subtraktionerna. En enda gång tittade hon i facit innan hon faktiskt löst talet själv. Hon ville helt enkelt undvika att räcka upp handen, så hon låtsades att hon rättade mattetal nummer 27 samtidigt som hon sneglade ner på lösningen för nummer 28. Hon kände sig lite skyldig, men tyckte ändå att hon hade rätt att göra så, med tanke på omständigheterna. Hon ville inte att fröken skulle komma fram och prata med henne, även om det bara skulle handla om matte och inget annat. Inte efter det som hände precis innan lektionen.

Klockan fem över två bad fröken att alla skulle packa ihop för dagen. Det var underligt, de slutade inte förrän tjugo över, så det var tidigare än vanlig. Mona väntade, som hon alltid gjorde, på att stormen av klasskamrater runt lådorna skulle dra över. Hon tyckte inte om att knuffas och tog därför lite extra tid på sig att lägga i ordning sina böcker och sitt pennfack vid bänken innan hon gick till sin låda för att snabbt och lätt kunna placera dem där i. De var några stycken i klassen som efter att ha prövat på att följa med stormen, senare utvecklat den här lugnare metoden. Det var en sorts överlevnadsinstinkt, tänkte Mona och det var dessutom även gynnsamt för de som använde sig av stormtekniken eftersom ju färre elever inne i stormen, desto mindre knuffande behövde uppstå. 
På väg tillbaka till sin plats såg Mona att fröken gick och hämtade klassfotot som under hela lektionen legat kvar på bordet ute vid dörren med bilden vänd nedåt. Hon fick en klump i magen, sjönk ner på stolen och började genast leka med en liten blyertsspets som låg på bänken. Den hade gått av under lektionen men Mona hade inte velat gå fram till papperskorgen just då, eftersom fröken stått bredvid den. Även pennvässaren satt framme på katedern så Mona hade helt enkelt fått byta penna istället. Nu kom den lilla spetsen så väl till pass att hon nästan ville tacka någon högre makt för att den hade gått av och blivit liggande där. Hela hennes uppmärksamhet absorberades av det lilla, lilla föremålet och det var nästan som om hon inte alls var där när fröken började prata.
"Det har hänt någonting väldigt tråkigt idag" började hon. Alla i klassen, utom Mona, utbytte frågande blickar. Fröken plockade upp fotot från katedern och fortsatte
"Det här är vad vi kom in till nu efter lunchrasten, det är vårat klassfoto som brukar hänga här ute" sa hon och pekade ut mot dörren. 
"Idag är det någon som har, helt enkelt, skrapat bort ansiktet på en av våra klasskamrater" ett sus gick genom klassrummet, det var bara de som satt längst fram i klassrummet som tydligt kunde se vems ansikte som var borta, men viskningar förde detta blixtsnabbt vidare ända ner till bakersta raden.
"Tysta." ropade fröken med en sådan allvarsam röst att Mona rycktes ur sitt pennspetsuniversum så hastigt att hon tappade det lilla blyertsstiftet som föll ner på golvet. Nu var hon helt utelämnad och det var inte nog med att hon redan hade sin bänk placerad mitt i klassrummet. Nu var hon i centrum på alla möjliga och omöjliga plan.
"Det spelar ingen egentligen ingen roll hur, eller varför det här har skett, det är allvarligt och SKA INTE hända" fortsatte fröken som nu lät riktigt arg. Hon använde samma, lite kvävda röst som hon brukade göra när de bråkigaste i klassen var alldeles för högljudda under lektionen och inte lyssnade på hennes varningar om att dämpa sig. Den rösten. Rösten som Mona mer än något annat i skolan avskydde när fröken använde. Den gjorde henne rädd, för det lät inte alls som fröken. Det var något hårdare och läskigare än den fröken hon kände. Något mycket mer obehagligt och oberäkneligt. Något farligt.
"Förstår ni att det här inte är okej? Förstår ni att det här är allvarligt?" frågade hon hela klassen och svepte en spänd blick över klassrummet. Rummet var fyllt av det allvar som hela frökens väsen bestod i just då. Klassrummet var så tyst att en knappnål kunde falla och var och en av de tjugoen eleverna hade upplevt ljudet som ett oväsen. 
"Förstår ni det?" frågade fröken igen, allvaret var kvar men ilskan hade övergått i någon sorts skev blandning av upprördhet, förtvivlan och frustration. 
Klassen svarade i ett unisont "Ja" och nickade ivrigt med sina skamset sänkta huvuden. Blickar utbyttes, alla med en lika orolig underton och misstänksamhet. Mona vågade inte möta någons ögon. Hon flackade runt med blicken som om hon följde en flugas irrfärd med den.
Fröken tog ett djupt andetag och hade återfått sin milda röst när hon sa
"Om det är någon här inne som vet med sig att man har gjort det här så skulle jag vara väldigt glad om den ville komma och prata med mig i veckan, så kanske vi kan reda i vad det är som har hänt."
Hela klassen satt stilla. Mona tror att hon aldrig sett klassen så stilla någonsin förut. Hon var lättad att frökens röst åter igen var som den skulle vara. Även om hon fortfarande var lite skärrad. 
"Okej." sa fröken med suck "Vi har slutat för idag, glöm inte att ställa upp stolarna"
Som från noll till hundra på en sekund startade ett kaos av ljud och rörelser när samtliga elever hängde på sig sina väskor ställde upp stolarna och myllrade ut ur klassrummet i ett enda stort tisslande och tasslande kring vad de just upplevt. När Mona passerade katedern la fröken en hand på hennes axel. Mona blev rädd. Fröken hade ju precis varit oerhört läskig, så Mona ville bara gå därifrån. Hon såg att fröken hade en sådan där rynka mellan ögonbrynen som vuxna får när de är bekymrade över något. Mona flackade med blicken igen när fröken sa till henne, med ett leende som hade någon sorts sorg i sig
"Om du känner att du vill prata så, säg bara till. Okej?" 
Mona nickade och fröken strök sin hand över hennes kind. Mona vågade inte möta frökens ögon med sina men kunde inte riktigt låta bli, så hon nickade svagt och medan hon vände sig om för att gå, lyfte hon snabbt huvudet för att möta frökens blick. Den var så varm att hon hade kunnat stanna kvar där i en evighet, den värmde hela Monas kropp och på en millisekund kände hon känslan av en fullständig och allomfattande trygghet. Det var underbart, men nu var hon tvungen att gå. 

På vägen hem stannade Mona vid en lekplats som hade två små trekantiga hus i trä. Hon kröp in och satte sig i ett av dem och lät några tårar få falla ner för kinderna. Hon var så ledsen. Det var svårt att andas med alla de där tårarna och snoret som rann, så hon fick kippa efter luft mellan snörvlingarna. Hon försökte vara så tyst som möjligt så att inte någon skulle råka höra henne. Benen var uppdragna mot magen, huvudet sänkt och begravt bakom armarna som hon höll om sig själv i ett sökande efter självtröst. Ett fruktlöst försök att skapa sin egen trygghet. 
När hon slutat gråta, kom skammen och rädslan följt utav hopplöshet. Hon hörde fortfarande frökens röst. Först den hårda, allvarsamma rösten och sedan den milda, tröstande. De båda rösterna bildade en salig röra inne i Monas huvud när de avlöste varandra i en enda stor snurrande karusell. Fröken var arg på den som gjort det där med fotot, men hon ville trösta Mona. Hur var det möjligt? Ilska, tröst, ilska, tröst, rädsla, trygghet, rädsla, trygghet. Hur kunde fröken vara två personer på en gång? undrade hon och tanken gjorde henne allt mer besvärad.
Mona hoppades av hela sitt hjärta att imorgon, då skulle allt vara glömt. Fotot skulle vara slängt och ingen skulle någonsin nämna händelsen igen. Aldrig. 
Mona skämdes, hennes blick blev suddig när ögonen åter fylldes av tårar och hon tänkte, 
om jag hade vetat att fröken skulle bli sådär arg, så hade jag aldrig skrapat bort ansiktet från fotot.
Hon begravde på nytt sitt ansikte i sin egen famn. Tankarna fortsatte att snurra inuti henne, jag tänkte inte att det skulle bli såhär, jag var bara tvungen att göra det, tänkte hon. 
Mona var den som fröken var arg på. Hon visste inte om hon någonsin skulle vara värd den tröst hon blev erbjuden. 
Det är barn som blivit utsatta för någonting hemskt som får tröst, tänkte Mona. Inte de som utsätter någon annan.
Hon gjorde tyst upp en pakt med sig själv, 
ingen får någonsin få reda på det här. Ingen.
Och det var det heller aldrig någon som fick. 

Åren fortlöpte och så småningom glömdes hela händelsen bort. Den enda som visste att Mona en gång som nioårig liten flicka, hyste ett förakt, att hon bestämde sig för att skrapa bort sitt eget ansikte från ett klassfoto, var hon själv. 

fredag 1 juli 2016

Pyssel med snöre

Jag fick en idé, genomförde den och blev ganska nöjd.

Nu kan jag bära med mig några av mina stenar.

Info för nyfikna.
Stenarna  från vänster:
Grön Flusspat
Sodalit
Snöflinge-obsidan
Citrin