söndag 28 augusti 2016

Stormen efter lugnet. Eller kära samhälle, är det såhär du välkomnar mig tillbaka?

När ingenting blir som planerat. Den här helgen är en sådan. Jag går i cirklar och gör det som behöver göras. Går ut. I regnet. Eftersom jag har läst att de har bra pris på nötter just idag, i affären 900 meter bort. Jag har luvan på mig. Hör dropparna som kompletterar musiken som riktas in i mitt högra öra. Jag hoppas att det inte ska sluta regna, så länge jag är ute.

Jag har haft ett långt sommarlov, mot min vilja. Jag ansträngde mig länge för att få ett deltidsjobb under sommaren. Jag skickade ett fyrtiotal ansökningar. Alla jobb som jag hittade och hade kvalifikationer att söka till. Jag fick ett svar, gick på intervju, hörde inte från dem förrän en månad senare. Nej.

Så jag hade en kaotisk sommar eftersom jag inte fungerar ordentligt under total frihet. Det var övermäktigt att ha så mycket tid att fylla ut. Och det värsta av allt väntade ändå. Skolstarten. Istället för att gå från 40 eller 50 till 100, så gick jag från 0 till 100 över en natt.

Såhär två veckor senare. Stressar mitt inre sönder mina blodkärl i näsan och jag får hänga över toaletten i säkert tio minuter innan näsblodet går att stoppa.

Jag dock kan inte säga annat än att jag hellre går i skolan än sitter hemma. Det är det som är hela poängen. Jag fungerar under struktur och rutin. För stora valmöjligheter och brist på sammanhang gör mig apatisk. Men var finns rimligheten i kraven?. Jag får hoppa över raviner och alptoppar. Kan det någonsin bara vara en jämn väg? En period då jag inte behöver ha min bergsbestigarutrustning med mig och inte heller min dykardräkt. Jag vet inte när jag någonsin kan få promenera på plan mark.

 Jag må vara en sensitiv person och må ha speciella behov som uppdagats i vuxen ålder men jag vill ju vara en del av skola, arbete. En del av en del. Göra. Varför tillåts jag inte det? Varför är det så svårt att låta mig få ta del av livet utefter mina förutsättningar och inte efter andras? Jag är för högfungerande för somliga saker och för funktionshindrad för andra. Hur unikt är det? Inte alls skulle jag vilja säga. Men tydligen sjukt exotiskt för det samhälle jag försöker ta mig in i.

Och det är just det. Att jag varit utanför samhället. Jag har ungefär samma förutsättningar för att få ett jobb som en före detta kriminell som tillbringar tio år i fängelset. Jag har så stora luckor i mitt cv att det inte ens kan kallas för luckor utan svarta hål. De slukar de få saker jag faktiskt har gjort.
Jag förstår att jag är arbetsgivares sista val på pappret. Mer än väl.

Så hur ska jag då kunna komma tillbaka till det samhälle som bröt ner mig från första början när det ser ut på samma sätt nu som då. Om inte värre, eftersom mina förutsättningar för att få stöd försämrats i och med att jag råkade bli vuxen under min tid som frånvarande.

Jag skriker inuti av frustration. Dagligen.

Jag är farligt nära att peka finger åt folk. Dagligen.

Jag är ansträngt nära att slå sönder saker. Dagligen.

Jag är trött. trött. trött. Konstant. Dagligen.

Jag gör mitt bästa. Dagligen. Men inte ens mitt bästa räcker för att behålla min hälsa i längden.

Så vems bästa behövs för att jag ska få leva och må bra, kanske få nå till, säg 50% må-bra-tid per dygn under helt vanliga dagar. Vems bästa behövs för att jag ska få vara en del av det samhälle som jag faktiskt försöker förstå och delta i, utan att dödslängtan drabbar mig dagligen på grund av att jag ständigt måste anpassa mig.
Vems bästa? För uppenbarligen räcker det inte med mitt.

Kära samhälle.
Jag gör så gott jag kan, vad är det jag gör för fel? Jag har ju sagt förlåt för att jag inte hörde av mig på så länge. Du svek mig och det var därför jag stack. Är det så jävla konstigt?
Om jag ska vara helt ärlig så undrar jag faktiskt ibland varför jag bad om ursäkt, varför jag kom hit igen. Du behandlar mig som skit! Du tvingar mig att göra saker som jag  önskar att ingen ska behöva göra och du ställer dig i vägen för mina försök att bli en självförsörjande och självständig individ. Du har smutsat ner min tillit. Du har trampat på min värdighet. Du har tagit dig friheten att leka med mitt liv som om det vore en spelpjäs i ditt spel. Och nu. Nu när jag är tillbaka. Jag förstår inte hur DU kan vara så tvär, så sur, så jävla trångsynt. Har du inte lärt dig någonting? Eller är det bara såhär du välkomnar mig tillbaka?
I så fall, ger jag tillbaka med samma mynt. Du har inte sett det sista av mig.
Så mitt råd är att du passar dig.

onsdag 17 augusti 2016

Ett överambitiöst konsekvenstänk

Jag är, mer eller mindre, alltid medveten om eventuella konsekvenser av mitt handlande. Ofta har jag tänkt igenom det noga. kanske haft en och annan katastroftanke kring det hela, eller bara övervägt om det är värt att ta risken. Det finns ju någonting väldigt bra i att ha ett väl utvecklat konsekvenstänk, du kanske tänker mer på vad du utsätter andra för. Du kanske inte tar onödiga risker.

Eller, så gör du just det.

Att ha ett förträffligt konsekvenstänk betyder nämligen inte att du inte gör saker som kan vara direkt korkade, dumma eller farliga. Det handlar om att du har tänkt, men du bryr dig helt enkelt inte, alternativt så är du ute efter just den där konsekvensen som du förutspått ska uppstå.

För det är ju så med konsekvenstänk, att det är just vad det låter som.
Det är tänk, inte fakta. Det är en hypotes, inte en sanning. Spådom, inte forskningsresultat.
Så, lika ofta som konsekvenstänket gör nytta kan det vara så att det var helt onödigt eller till och med hindrande.

Att ha ett konsekvenstänk som är så överambitiöst att det nästan får hybris av blotta tanken på sig självt är ibland smått enerverande. Det är ett störningsmoment, så som det flackande lysröret som du ständigt ser i periferin. En bromskloss, så som barnet som vägrar släppa ditt ben när du ska gå till jobbet.

Sedan är det ju också så att en bör ta med i beräkningen, i mitt fall, att jag har en historia av mycket ångest, svårigheter i sociala sammanhang, känslig för starka och/eller många sinnesintryck på en gång samt lite annat smått och gott. Det innebär att mitt konsekvenstänks högra hand är oro. Det i sin tur innebär att många av de farhågor till konsekvenser handlar just om ångest och rädslan för den.

Jag upplever ofta situationer där jag, liksom för säkerhets skull avstår att deltaga, eftersom mitt konsekvenstänk har gett mig en redovisning av sin prognos som följer:
Om du går så kan du starta följande händelsekedjor

1. kommer dit - någon säger nåt - du fattar inte - fuckar upp - blir ensam - sitter tyst - önskar du var hemma - går tidigare än alla andra - väl hemma kommer du gråta

2. kommer dit - du fastnar i ett samtal - du stannar alldeles för länge - du kommer i säng sent - får för lite sömn - dåligt humör dagen efter - låg energi = hög risk för ångestattack

3. kommer dit - får ångest - går hem

4. kommer dit - du har trevligt - pratar med folk - skrattar - går hem - känner dig kompetent - somnar gott

Jag kommer fram till att risken är för stor att det inte kommer att sluta bra och låter bli att gå.

Om jag istället inte hade kollat igenom resultatet av mitt konsekvenstänks beräkningar så hade jag kanske bara gått, sett vad som hände och tagit hand om de konsekvenser som Faktiskt uppstod. Positiva som negativa.
Tyvärr så går mitt konsekvenstänk mer eller mindre på rutin. Det är som en checklista som kollas av bara för att vara på den säkra sidan, som den vana så många av oss har, att innan vi går ut kolla att nycklar, telefon och plånbok är med.

Så vad vill jag säga med detta.
Inte mycket.
Till de som känner igen sig - du är inte ensam.
Till de som inte känner igen sig - såhär fungerar en del.

Själv tänker jag mer och mer på just den här ovanan jag har att överanalysera och skapa konsekvenser såväl rimliga som orimliga. Det gör kanske att jag går miste om mycket, vem vet. Det gör kanske att jag överbeskyddar mig själv och andra, eller bara skyddar, jag har ingen aning. Jag vet bara att ibland, så önskar jag att jag bara kan strunta i de där rapporterna från mitt överambitiösa konsekvenstänk och bara se vad som händer. Just go for it. Men det är svårt att motstå frestelsen av trygghet och kontroll, när den erbjuds.
Inte sant.

söndag 7 augusti 2016

Andas in. Flyter ut.

Går och går
men var är dörren
Stannar inte förän
ingenting finns kvar
Jag är obrukbar
Gjord av återvunnet skrot
hand framför fot
Stopp

Lämna
Lämnade
Lämnat

Och så går tiden
Om och om, men
Kommer aldrig mer igen

I balans
Kommer man ingenstans
Fortsätt gå
Ingen avgrund är ändå
Djupare än människans