söndag 28 augusti 2016

Stormen efter lugnet. Eller kära samhälle, är det såhär du välkomnar mig tillbaka?

När ingenting blir som planerat. Den här helgen är en sådan. Jag går i cirklar och gör det som behöver göras. Går ut. I regnet. Eftersom jag har läst att de har bra pris på nötter just idag, i affären 900 meter bort. Jag har luvan på mig. Hör dropparna som kompletterar musiken som riktas in i mitt högra öra. Jag hoppas att det inte ska sluta regna, så länge jag är ute.

Jag har haft ett långt sommarlov, mot min vilja. Jag ansträngde mig länge för att få ett deltidsjobb under sommaren. Jag skickade ett fyrtiotal ansökningar. Alla jobb som jag hittade och hade kvalifikationer att söka till. Jag fick ett svar, gick på intervju, hörde inte från dem förrän en månad senare. Nej.

Så jag hade en kaotisk sommar eftersom jag inte fungerar ordentligt under total frihet. Det var övermäktigt att ha så mycket tid att fylla ut. Och det värsta av allt väntade ändå. Skolstarten. Istället för att gå från 40 eller 50 till 100, så gick jag från 0 till 100 över en natt.

Såhär två veckor senare. Stressar mitt inre sönder mina blodkärl i näsan och jag får hänga över toaletten i säkert tio minuter innan näsblodet går att stoppa.

Jag dock kan inte säga annat än att jag hellre går i skolan än sitter hemma. Det är det som är hela poängen. Jag fungerar under struktur och rutin. För stora valmöjligheter och brist på sammanhang gör mig apatisk. Men var finns rimligheten i kraven?. Jag får hoppa över raviner och alptoppar. Kan det någonsin bara vara en jämn väg? En period då jag inte behöver ha min bergsbestigarutrustning med mig och inte heller min dykardräkt. Jag vet inte när jag någonsin kan få promenera på plan mark.

 Jag må vara en sensitiv person och må ha speciella behov som uppdagats i vuxen ålder men jag vill ju vara en del av skola, arbete. En del av en del. Göra. Varför tillåts jag inte det? Varför är det så svårt att låta mig få ta del av livet utefter mina förutsättningar och inte efter andras? Jag är för högfungerande för somliga saker och för funktionshindrad för andra. Hur unikt är det? Inte alls skulle jag vilja säga. Men tydligen sjukt exotiskt för det samhälle jag försöker ta mig in i.

Och det är just det. Att jag varit utanför samhället. Jag har ungefär samma förutsättningar för att få ett jobb som en före detta kriminell som tillbringar tio år i fängelset. Jag har så stora luckor i mitt cv att det inte ens kan kallas för luckor utan svarta hål. De slukar de få saker jag faktiskt har gjort.
Jag förstår att jag är arbetsgivares sista val på pappret. Mer än väl.

Så hur ska jag då kunna komma tillbaka till det samhälle som bröt ner mig från första början när det ser ut på samma sätt nu som då. Om inte värre, eftersom mina förutsättningar för att få stöd försämrats i och med att jag råkade bli vuxen under min tid som frånvarande.

Jag skriker inuti av frustration. Dagligen.

Jag är farligt nära att peka finger åt folk. Dagligen.

Jag är ansträngt nära att slå sönder saker. Dagligen.

Jag är trött. trött. trött. Konstant. Dagligen.

Jag gör mitt bästa. Dagligen. Men inte ens mitt bästa räcker för att behålla min hälsa i längden.

Så vems bästa behövs för att jag ska få leva och må bra, kanske få nå till, säg 50% må-bra-tid per dygn under helt vanliga dagar. Vems bästa behövs för att jag ska få vara en del av det samhälle som jag faktiskt försöker förstå och delta i, utan att dödslängtan drabbar mig dagligen på grund av att jag ständigt måste anpassa mig.
Vems bästa? För uppenbarligen räcker det inte med mitt.

Kära samhälle.
Jag gör så gott jag kan, vad är det jag gör för fel? Jag har ju sagt förlåt för att jag inte hörde av mig på så länge. Du svek mig och det var därför jag stack. Är det så jävla konstigt?
Om jag ska vara helt ärlig så undrar jag faktiskt ibland varför jag bad om ursäkt, varför jag kom hit igen. Du behandlar mig som skit! Du tvingar mig att göra saker som jag  önskar att ingen ska behöva göra och du ställer dig i vägen för mina försök att bli en självförsörjande och självständig individ. Du har smutsat ner min tillit. Du har trampat på min värdighet. Du har tagit dig friheten att leka med mitt liv som om det vore en spelpjäs i ditt spel. Och nu. Nu när jag är tillbaka. Jag förstår inte hur DU kan vara så tvär, så sur, så jävla trångsynt. Har du inte lärt dig någonting? Eller är det bara såhär du välkomnar mig tillbaka?
I så fall, ger jag tillbaka med samma mynt. Du har inte sett det sista av mig.
Så mitt råd är att du passar dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar