onsdag 28 september 2016

"Ojdå. Den gick visst sönder."

Det var en gång, eller egentligen inte bara en gång, men låt oss inte haka upp oss på detaljer.
Så det var en gång några barn som lekte dockhus. Huset var en skola och alla dockor var elever. Själva hade de lekens viktigaste roller. Lärarna.
Leken löpte på ganska bra. Dag efter dag, vecka efter vecka. Barnen älskade att eleverna gjorde precis det de ville.
Skulle de stå upp så rätade en bara på deras ben. Skulle de stå på huvudet så vände en dem bara upp-och-ner. Skulle de titta åt vänster så vred en bara på deras huvuden. Det var enkelt. Det var helt enkelt okomplicerat.
De la aldrig märke till att det fanns ett par dockor som inte hade något vidare böjbara ben. Att det fanns några dockor som inte hade lika flexibla nackar. De fortsatte leken och stortrivdes.

En dag kom en utomstående in i rummet medan leken var i full gång. Hen lade märke till hur barnen böjde, vände och vred på dockorna. Hen förmanade
"Var försiktiga med dockorna barn. De där dockorna klarar inte vad som helst."
Barnen svarade
"Men hur ska vi veta vilka som klarar vad?"
Den utomstående log och sa
"Se dem. Lyssna på dem. Då kommer ni att upptäcka om dockorna klarar det ni vill att de ska göra."

Hen gick igen och barnen försvann åter in sin egen alternativa verklighet.
De glömde snart bort den utomståendes förmaning och fortsatte precis som innan. Tills ett av barnen uppmärksammade ett litet knak från en av dockornas nacke.
"Stopp" utbrast det uppmärksamma barnet.
De andra barnen såg sig mycket frågande omkring sig tills det uppmärksamma barnet förklarat vad hen hört och hur hen minns den utomståendes ord.
Några av barnen nickade instämmande medan andra blev sura och frustrerade.
"Men ALLA dockorna MÅSTE ju göra så, annars blir det ju inte som det ska vara" muttrade ett frustrerat barn.
Efter några replikväxligar barnen emellan bestämde de sig för att åtminstone vara något mer försiktiga. 

Leken rullade åter igång och plötsligt ställde sig ett av barnen upp och sa att alla måste titta på hen.
De andra barnen började vant vrida dockornas huvuden i riktning mot utroparen. När det frustrerade barnet kom fram till dockan vars nacke tidigare givit ifrån sig ett knak så sa det uppmärksamma barnet att de kanske inte behövde vrida just den dockans huvud. Det frustrerade barnet suckade
"Men hallå, om vi har klarat att vrida det varje gång hittills så klarar väl den att jag gör det bara en gång till? De andra kan ju och dessutom, hur ska den annars kunna titta åt rätt håll. Då blir det ju inte som det SKA vara."
Hen vred med bestämd hand på dockans huvud, fortfarande tittade på det uppmärksamma barnet.
Ett högt knak ljöd i rummet och huvudet på dockan knäcktes av. Hen vände blicken mot sina händer som nu höll i var sin del av dockan.
"Ojdå. Den gick visst sönder."

"Ehm. Förlåt"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar