fredag 23 september 2016

Valen en behöver göra

Igår var min, och några andra klasser från skolan, på stadsteatern. Jag var inte med. Det var ett val jag gjorde igår eftermiddag. För er som redan känner till en del om autism så vet ni att val, är någonting som kan ta sig oerhört stora proportioner för en person med en diagnos inom autismspektrat. Vardagliga såväl som stora. 

I nuläget befinner jag mig i ett mycket sårbart tillstånd där jag utsätts för mycket stressframkallande och andra energikrävande moment. När jag är i det tillståndet så försämras mina redan nedsatta kognitiva funktioner ytterligare. En skulle kunna säga att jag bli mer funktionshindrad. Det som händer är att saker som jag till vardags anpassar mig efter, hanterar och står ut med blir en miljon gånger svårare att anpassa, hantera och stå ut i. Det beror på att jag helt enkelt inte har någon energi till det. 

Hur som helst. 
Fram tills torsdagsmorgonen hade jag tänkt att det var självklart att jag skulle följa med (jag har ju trots allt betalat för biljetten i min skolavgift) Sedan började jag försöka föreställa mig situationen. I och med att jag inte fick reda på att detta teaterbesök var inbokat förrän i måndags så hade jag inte hunnit/orkat/kommit ihåg att kolla upp information om föreställningen. Detta gjorde jag därför igår morse. Det visade sig att den var över tre timmar lång och handlade såklart (surprise surprise) om elände, det var ett sådan där värden-är-ett-helvete-glöm-inte-det stycke scenkonst. 
Jag vill liksom bara lyfta min imaginära hatt, bocka hövligt och säga: Jo men tack, jag vet redan.

Med detta i åtanke vändes mina planer upp och ner. Jag insåg att jag skulle vara hemma närmare elva och då med vidrigt påtryckande känslor som är mina egna baserade på de känslor regissören ville förmedla. Jag skulle vara uppspelt av ångest och inte kunna slappna av förrän jag processat vad jag just upplevt. 
Baserat på statistiska slutsatser från tidigare erfarenheter.

Och så var det det här med att det är skola dagen efter. 
Och det här med att jag är i det läge jag är. Vilket skulle kräva en hel del förberedelse innan i form av energispar på olika sätt. För att inte tala om energin det skulle ta att ta in de ytterst svåra, tunga ämnet i pjäsen så kan jag istället tala om energin det skulle gå åt att vistas i miljön med många, många människor, ännu fler ljud och ytterligare ännu fler andra sinnesintryck.

Tror ni att jag gick?

Nej. 

Och det var nog för väl. Även om det var ett sjukt jobbigt beslut att ta.
Vid klockan åtta var jag helt slut. Invirad i en filt satt jag och tyckte nästan att det var svårt att hänga med i veterinär-programmet på tv, eftersom jag jag inte heller kunde ägna min fulla uppmärksamhet där. Noll koncentration. Ingen information gick riktigt in. 
Och då hade föreställningen på stadsteatern bara hållit på i en timme...

Vad vill jag säga med detta? Inte så mycket mer än att såhär kan en bli tvungen att prioritera om en är som jag. Det kanske låter harmlöst. Det kanske låter som något enkelt. För ter sig många val som om det handlade om att chansa vilken tråd jag skulle kapa för att inte bomben ska detonera. Nu har jag inte varit i den situationen, kanske är det en något överdriven liknelse, men ibland måste en dra till ordentligt för att det budskapet ska gå fram. Välja hemma istället för borta är visserligen inte helt ovanligt för mig, men välja hemma istället för teater. Inte helt vanligt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar